För någon vecka sedan träffade jag tillsammans med regionrådet Rebecca Hägg företrädare för företaget Psykologpartners. Psykologpartners, som förutom klinisk KBT-behandling, också ägnar sig en hel del åt organisations- och ledarskapsutveckling, startade i Linköping men har nu växt och finns över stora delar av landet.

Företaget startade som en reaktion av en upplevd brist på kunskap/tillgång till KBT-kompetens och har sedan starten haft som ambition att fylla delar av det tomrummet. Jag fick en väldigt god bild av företaget, och det jag uppfattade var ett genuint samhällsengagemang från ägare, medarbetare och ledning.

Under cirka en timmes tid samtalade vi om olika utmaningar kring psykisk hälsa, och inte minst situationen för ungdomar. Två teman dominerade. Det första var skolan. Hur skapar vi en inkluderande skolmiljö, där eleverna får verktygen för att må bra både fysiskt och psykiskt, kombinerat med höga (positiva) förväntningar? Det andra var hur digitala verktyg kan bidra till att underlätta för behandling, men också att tidigare uppmärksamma psykisk ohälsa.

Som vid alla intervjuer bad jag om tre konkreta råd:

  • Arbeta med skolans kultur och följ elevernas mående
  • Stimulera utbildning kring fungerande metoder
  • Våga ta tillvara digitala verktyg

Som ett konkret verktyg för att arbeta med skolans kultur nämndes School-wide Positive Behaviour Support, eller på svenska Skolövergripande Beteendestöd. SWPBS är ett evidensbaserat arbetssätt utvecklat i USA där skolan strukturerat arbetar med social färdighetsträning, positiv feedback och tydlighet när det gäller förväntade beteenden kombinerat med elev- och situationsspecifika insatser för att skapa trygghet, ordning och arbetsro i skolan.

Utvärderingarna i USA och Canada visar att metoden bland annat leder till förbättrad social kompetens bland eleverna, ökad upplevelse av säkerhet och trygghet på skolan, ökad akademisk måluppfyllelse samt ökat välbefinnande och minskad stress bland skolpersonal. Även i Norge används metoden (kallad PALS), anpassad efter norska förutsättningar, på cirka 250 skolor med goda resultat. En viktig faktor som de norska utvärderarna pekar på är att man såg en högre grad av inkludering av elever i behov av stöd.

SWPBS/PALS är ett program/metod som kräver att hela skolan och all personal arbetar efter samma arbetssätt. Programmet är också relativt dyrt och arbetskrävande i implementeringen, men verkar ge goda resultat. Det finns också många kommuner och skolor runt om i landet som valt andra metoder, även dessa framgångsrika. Frågan blir ju således, om vi inte kan eller vill implementera metoden fullt ut – vilka delar av metoden kan ge svar på hur skolan eller lärare kan jobba mer inkluderande?

Nyckeln verkar vara att all personal som möter eleverna har ett och samma förhållningssätt, där de positiva beteendena förstärks genom feedback. Där det finns en tydlig förväntan på lärare och elever hur de ska bete sig mot varandra, och eleverna får hjälp att träna sina sociala färdigheter tillsammans med de akademiska. Har rektorer och lärare redskap för detta? Hur ger vi dem det? Tål att funderas vidare på!