För någon vecka sedan träffade jag tillsammans med regionrådet Rebecca Hägg företrädare för företaget Psykologpartners. Psykologpartners, som förutom klinisk KBT-behandling, också ägnar sig en hel del åt organisations- och ledarskapsutveckling, startade i Linköping men har nu växt och finns över stora delar av landet.

Företaget startade som en reaktion av en upplevd brist på kunskap/tillgång till KBT-kompetens och har sedan starten haft som ambition att fylla delar av det tomrummet. Jag fick en väldigt god bild av företaget, och det jag uppfattade var ett genuint samhällsengagemang från ägare, medarbetare och ledning.

Under cirka en timmes tid samtalade vi om olika utmaningar kring psykisk hälsa, och inte minst situationen för ungdomar. Två teman dominerade. Det första var skolan. Hur skapar vi en inkluderande skolmiljö, där eleverna får verktygen för att må bra både fysiskt och psykiskt, kombinerat med höga (positiva) förväntningar? Det andra var hur digitala verktyg kan bidra till att underlätta för behandling, men också att tidigare uppmärksamma psykisk ohälsa.

Som vid alla intervjuer bad jag om tre konkreta råd:

  • Arbeta med skolans kultur och följ elevernas mående
  • Stimulera utbildning kring fungerande metoder
  • Våga ta tillvara digitala verktyg

Som ett konkret verktyg för att arbeta med skolans kultur nämndes School-wide Positive Behaviour Support, eller på svenska Skolövergripande Beteendestöd. SWPBS är ett evidensbaserat arbetssätt utvecklat i USA där skolan strukturerat arbetar med social färdighetsträning, positiv feedback och tydlighet när det gäller förväntade beteenden kombinerat med elev- och situationsspecifika insatser för att skapa trygghet, ordning och arbetsro i skolan.

Utvärderingarna i USA och Canada visar att metoden bland annat leder till förbättrad social kompetens bland eleverna, ökad upplevelse av säkerhet och trygghet på skolan, ökad akademisk måluppfyllelse samt ökat välbefinnande och minskad stress bland skolpersonal. Även i Norge används metoden (kallad PALS), anpassad efter norska förutsättningar, på cirka 250 skolor med goda resultat. En viktig faktor som de norska utvärderarna pekar på är att man såg en högre grad av inkludering av elever i behov av stöd.

SWPBS/PALS är ett program/metod som kräver att hela skolan och all personal arbetar efter samma arbetssätt. Programmet är också relativt dyrt och arbetskrävande i implementeringen, men verkar ge goda resultat. Det finns också många kommuner och skolor runt om i landet som valt andra metoder, även dessa framgångsrika. Frågan blir ju således, om vi inte kan eller vill implementera metoden fullt ut – vilka delar av metoden kan ge svar på hur skolan eller lärare kan jobba mer inkluderande?

Nyckeln verkar vara att all personal som möter eleverna har ett och samma förhållningssätt, där de positiva beteendena förstärks genom feedback. Där det finns en tydlig förväntan på lärare och elever hur de ska bete sig mot varandra, och eleverna får hjälp att träna sina sociala färdigheter tillsammans med de akademiska. Har rektorer och lärare redskap för detta? Hur ger vi dem det? Tål att funderas vidare på!

Nu har vi varit igång snart en vecka med studiebesök och samtal. Vi har hunnit med allt ifrån Studenthälsan och Vårdförbundet till anhörigperspektivet. Resan fortsätter och jag kommer snart att börja att berätta om besöken här på bloggen. Innan dess ska vi ta och fortsätta på det förra inlägget. Vad säger egentligen forskningen om orsakerna bakom ökningen av den psykiska ohälsan hos unga?

Vetenskapens värld (SVT) gjorde i slutet av april ett program på just det temat. Ingången var en studie gjord i USA om kopplingen mellan psykisk ohälsa och sociala medier. De forskare som var med hade en i stort sett gemensam uppfattning – det finns ett samband mellan sociala media och psykisk ohälsa – men drog olika slutsatser om vilket sambandet är. Den ena gruppen forskare menar att sociala media bidrar till en ökad stress och påfrestning hos unga, den andra gruppen menar att det kan vara så att de som har psykisk ohälsa i större utsträckning söker sig till sociala media för att hitta hjälp (och en del får också det), alltså ett omvänt samband. Slutsatsen är således att sociala media både kan vara en katalysator för psykisk ohälsa, och en hjälp.

Flera studier har också tittat på sömnens betydelse, bland annat ”Unga in i Norden – psykisk hälsa, arbete, utbildning” från Nordisk Välfärdscenter. Det är dock inte så lätt att se om den psykiska ohälsan leder till sömnbesvär, eller om sömnbesvären leder till psykisk ohälsa.

Men vad finns det då mer för faktorer? I slutet av april i år släppte Folkhälsomyndigheten rapporten ”Därför ökar psykisk ohälsa bland unga” . Författarna har undersökt ett antal olika samhällsfenomen men konstaterar att deras bedömning är att ökningen i första hand kan kopplas till förändringar inom skolan och arbetsmarknaden. Så här skriver de:

”Folkhälsomyndighetens sammanställning av den vetenskapliga litteraturen indikerar ett samband mellan låga skolprestationer och ökad risk för psykisk ohälsa i form av internaliserande problem bland unga. Vidare visar våra analyser av Skolbarns hälsovanor att det finns ett samband mellan att vara stressad av skolarbetet och att ha psykosomatiska symtom. Under perioden 1995–2012 försämrades skolprestationerna bland högstadieelever. De sjunkande skolprestationerna och den utbredda skolstressen kan ses som indikatorer på̊ att skolan som helhet fungerar sämre. Sammanfattningsvis har brister i skolans funktion troligen bidragit till ökningen av psykosomatiska symtom bland barn och unga.

De högre kompetenskraven och ungas mer osäkra villkor på̊ arbetsmarknaden kan också̊ ha påverkat de yngre, genom större press på̊ goda skolresultat och medvetenhet om ökad konkurrens om utbildningsplatser och arbete. ”

Under de senaste åren har Karolinska institutet, Stockholms universitet och Uppsala universitet i en gemensam studie, Kupolstudien, även tittat på hur skolmiljön påverkar den psykiska hälsan. Kupolstudien har genom en bred enkätstudie följt utvecklingen under flera år, och har precis börjat publicera sina resultat. Forskningsgruppen ser att det finns en koppling mellan skolans kultur, skolkning och mobbing – båda de senare har ett konstaterat samband med psykisk ohälsa. De konstaterar dock att det faktum att ett barn har höga förväntningar på sin skolprestation i sig inte har något märkbart samband med psykisk ohälsa – de barn som hade höga förväntningar i starten av åk 7 hade till och med en något lägre risk för psykisk ohälsa.

Vad tar vi då med oss i den fortsatta Regionresan? Jo, följande frågor:

  • Hur säkerställer vi att ungdomar kan hantera sociala medier och såväl de risker och möjligheter som de innebär?
  • Hur får vi våra ungdomar att sova bättre?
  • Hur skapar vi en positiv skolkultur, där höga förväntningar kombineras med rätt stöd för den som inte lyckas leva upp till dessa?
  • Hur kan vi ge ungdomar den trygghet som krävs kring det kommande arbetslivet?

Tre elever per gymnasieklass med psykisk ohälsa? Ja, så ser det ut. För unga kvinnor ser läget ännu dystrare ut, 15 % av unga kvinnor mellan 18-24 har sökt vård hos sluten- eller öppenpsykiatrin, eller fått läkemedel utskrivet. Bland unga män och pojkar syns den kraftigaste ökningen hos yngre pojkar, och det finns en tendens att det kan bero på samband med neuropsykiatriska diagnoser. Vi tar en titt på aktuell statistik från Socialstyrelsen!

De senaste veckorna har jag och (i begränsad mån) Astrid ägnat åt boka in intervjuer och studiebesök med de vi vill träffa under vår resa. Inför det har vi också tagit del av de kunskapsöversikter och forskning som redan finns inom ramen för våra tre teman. Inför att vi tar oss an besök och studiebesök på respektive område här på bloggen, tänkte jag på vart och ett av temana försöka ge dig som läsare en liten snabb överblick av detta.

Det finns förstås en hel del skrivit om psykisk ohälsa, och för att begränsa oss lite så har jag i första hand tittat på det som är utgivet av statliga myndigheter, universitet och forskningsråd. Om det är enskilda artiklar eller avhandlingar som är särskilt intressanta så får de egna inlägg – och jag ska försöka vara tydlig med det så att det går att värdera även för dig som läsare hur starka slutsatser det går att dra. Till forskningsartiklar, rapporter osv. kommer jag alltid att ange källor, så du som läsare kan läsa vidare – fördjupa dig.

Psykisk ohälsa bland unga

Det första temat som jag och Astrid ägnar oss åt blir psykisk ohälsa bland barn och unga. När jag påbörjade den här resan var min bild att den psykiska ohälsan bland barn och unga, särskilt yngre vuxna, var ett allt större problem. Jag hade också fått uppfattningen via medierapportering och andra kanaler att ökningen bland tjejer var störst. Den första uppgiften var därför att ta reda på om det stämmer.

I december 2017 släppte Socialstyrelsen en rapport om utveckling av den psykiska ohälsa hos unga mellan fram till och med 2016. Socialstyrelsen har genom att titta på hur många barn och ungdomar som har vårdats för psykisk ohälsa inom slutenvård, specialiserad öppenvård eller fått ett läkemedel för en sådan åkomma utskriven kunnat göra en statistisk bedömning om hur den psykiska ohälsan utvecklar sig över tid. Som psykisk ohälsa definieras i rapporten bekräftade sjukdomstillstånd och syndrom där depression och ångest är det absolut mest förekommande.

IMG_0001

Socialstyrelsens sammanställning visar att de senaste tio åren har den psykiska ohälsan, så som den definieras i rapporten, ökat kraftigt. 2016 är siffran ca 10 % totalt, det vill säga tre barn i en gymnasieklass med 30 elever. Bland unga kvinnor (18-24) är siffran högst, där är den ca 15%. I alla åldrar i båda könen ökar förekomsten. När det gäller pojkar/unga män ser vi dock att glappet mellan äldre och yngre nu stängts och allt fler yngre pojkar söker hjälp på grund av psykisk ohälsa.

Socialstyrelsen drar i sin rapport ytterligare några viktiga slutsatser. Det ena handlar om sambandet mellan psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser.

IMG_0002

Antalet barn och unga som har både psykisk ohälsa och en neuropsykiatrisk diagnos ökar kraftig, kraftigare än sett till samma grupper utan diagnos. Det beror i viss grad, menar Socialstyrelsen, på att sjukvården har mer kunskap och medvetenhet om neuropsykiatriska diagnoser än tidigare, men de menar att det också finns andra faktorer som talar för att ökningen faktiskt är en ökning av framförallt ångest och depression. Den stora ökningen hos yngre pojkar sammanfaller i stor grad med den ökning vi ser i populationen i sin helhet.

Socialstyrelsens rapport beskriver också lite mer, med hjälp av statistik från dödsorsaksregister och utbildningsregister, vad effekterna av tidig psykisk ohälsa kan bli – i form av ökad suicidrisk och en ökad sannolikhet att inte fullfölja utbildning.

Socialstyrelsens rapport är inte fullständig, i och med att den enbart ser till sjukvårdskontakter. Vi ska titta på vidare på vad forskningen säger om mörkertal och orsaker – men det här får räcka för nu.

Rapporten i sin helhet hittar du på Socialstyrelsens hemsida: Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna – till och med 2016.