Svårt att vara människa?

Just nu pågår politikerveckan i Almedalen för fullt. En vecka där politiker, intresseorganisationer, journalister och forskare med många andra träffas för att utbyta, marknadsföra och i en hel del fall ifrågasätta det man vet och inte vet – på sådär 4000 olika seminarier och andra arrangemang.  Den som vill göra en studie på vad som är aktuellt kan ta en titt på temana för seminarierna, aktuella ämnen i samhällsdebatten brukar även ”orsaka” fler seminarier. I år är cirka 150 av dessa på temat psykisk ohälsa.

Själv har jag inte möjlighet att vara på plats för dessa, men jag har trots det tagit chansen under regionresans gång träffa forskare, framförallt på Linköpings universitet. En hel del forskning går även att ta del av i form av webbseminarier och artiklar på nätet. Ett intressant forskningsprojekt jag har tagit del av är det som Anette Wickström och Sofia Kvist Lindholm bedriver där de tittar på Ungdomars egna definitioner av psykisk ohälsa med utgångspunkt i WHO:s enkät om skolbarns hälsovanor. I ett avsnitt av Vetandets värld i P1 (Sveriges Radio) beskrivs delar av vad projektet hittills kommit fram till.

I korthet verkar dessa forskare mena att ökningen av självrapporterad psykisk ohälsa hos unga förenklat kan delas in i två spår. Dels en grupp där ungdomarna har en tendens att rapportera symptom på psykisk ohälsa (som ex nedstämdhet och ångest) där de underliggande symptomen egentligen är på vanliga och övergående mänskliga situationsbundna känslor som sorg och stress. Dels en grupp där det faktiskt handlar om psykisk ohälsa på riktigt. Att även den senare gruppen ökar visar ju även socialstyrelsens statistik över de som faktiskt söker och får vård, som jag skrivit om tidigare. 

Denna, något komplicerade, diskussion fanns även med när jag träffade Patrik Rytterström, som tidigare länge varit yrkesverksam i psykiatrin och nu forskare på LiU.  För att effektivt komma tillrätta med psykisk ohälsa handlar det om att angripa med rätt metod, men för att kunna göra det måste det som är vanliga mänskliga reaktioner/känslor sorteras ut – dessa går, som även han uttryckte det, inte att medicinera bort.

Rätt så ofta de senaste veckorna, utifrån de intervjuer jag genomfört, har jag reflekterat över följande frågor: Är vi sämre på att känna igen och hantera sorg och stress? Är vi sämre på att hantera andras sorg och stress? Och blir resultatet av detta att vi söker / hänvisar till professionella hjälpare som t.ex. psykiatrin? 

Redan från unga år är det ganska tydligt för i stort sett alla hur en god fysisk hälsa ska upprätthållas, med kostvanor, motion och andra hygienfaktorer. Inte lika självklart är dock den mentala ”hygienen” – och hur den ska upprätthållas i förhållande till sömn, kost, motion, riskbruk av alkohol och andra droger, och många andra faktorer. 

Slutsatsen blir oavsett att frågan måste angripas från två perspektiv, dels genom att behandla och förebygga den faktiska ohälsan. Dels att med hjälp av folkbildning och utbildning skapa förutsättningar för att alla ska kunna och våga vara människa och kunna och veta hur man upprätthåller en god hälsa, såväl fysiskt som mentalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s