Senaste inläggen

Just nu pågår politikerveckan i Almedalen för fullt. En vecka där politiker, intresseorganisationer, journalister och forskare med många andra träffas för att utbyta, marknadsföra och i en hel del fall ifrågasätta det man vet och inte vet – på sådär 4000 olika seminarier och andra arrangemang.  Den som vill göra en studie på vad som är aktuellt kan ta en titt på temana för seminarierna, aktuella ämnen i samhällsdebatten brukar även ”orsaka” fler seminarier. I år är cirka 150 av dessa på temat psykisk ohälsa.

Själv har jag inte möjlighet att vara på plats för dessa, men jag har trots det tagit chansen under regionresans gång träffa forskare, framförallt på Linköpings universitet. En hel del forskning går även att ta del av i form av webbseminarier och artiklar på nätet. Ett intressant forskningsprojekt jag har tagit del av är det som Anette Wickström och Sofia Kvist Lindholm bedriver där de tittar på Ungdomars egna definitioner av psykisk ohälsa med utgångspunkt i WHO:s enkät om skolbarns hälsovanor. I ett avsnitt av Vetandets värld i P1 (Sveriges Radio) beskrivs delar av vad projektet hittills kommit fram till.

I korthet verkar dessa forskare mena att ökningen av självrapporterad psykisk ohälsa hos unga förenklat kan delas in i två spår. Dels en grupp där ungdomarna har en tendens att rapportera symptom på psykisk ohälsa (som ex nedstämdhet och ångest) där de underliggande symptomen egentligen är på vanliga och övergående mänskliga situationsbundna känslor som sorg och stress. Dels en grupp där det faktiskt handlar om psykisk ohälsa på riktigt. Att även den senare gruppen ökar visar ju även socialstyrelsens statistik över de som faktiskt söker och får vård, som jag skrivit om tidigare. 

Denna, något komplicerade, diskussion fanns även med när jag träffade Patrik Rytterström, som tidigare länge varit yrkesverksam i psykiatrin och nu forskare på LiU.  För att effektivt komma tillrätta med psykisk ohälsa handlar det om att angripa med rätt metod, men för att kunna göra det måste det som är vanliga mänskliga reaktioner/känslor sorteras ut – dessa går, som även han uttryckte det, inte att medicinera bort.

Rätt så ofta de senaste veckorna, utifrån de intervjuer jag genomfört, har jag reflekterat över följande frågor: Är vi sämre på att känna igen och hantera sorg och stress? Är vi sämre på att hantera andras sorg och stress? Och blir resultatet av detta att vi söker / hänvisar till professionella hjälpare som t.ex. psykiatrin? 

Redan från unga år är det ganska tydligt för i stort sett alla hur en god fysisk hälsa ska upprätthållas, med kostvanor, motion och andra hygienfaktorer. Inte lika självklart är dock den mentala ”hygienen” – och hur den ska upprätthållas i förhållande till sömn, kost, motion, riskbruk av alkohol och andra droger, och många andra faktorer. 

Slutsatsen blir oavsett att frågan måste angripas från två perspektiv, dels genom att behandla och förebygga den faktiska ohälsan. Dels att med hjälp av folkbildning och utbildning skapa förutsättningar för att alla ska kunna och våga vara människa och kunna och veta hur man upprätthåller en god hälsa, såväl fysiskt som mentalt.

För någon vecka sedan träffade jag tillsammans med regionrådet Rebecca Hägg företrädare för företaget Psykologpartners. Psykologpartners, som förutom klinisk KBT-behandling, också ägnar sig en hel del åt organisations- och ledarskapsutveckling, startade i Linköping men har nu växt och finns över stora delar av landet.

Företaget startade som en reaktion av en upplevd brist på kunskap/tillgång till KBT-kompetens och har sedan starten haft som ambition att fylla delar av det tomrummet. Jag fick en väldigt god bild av företaget, och det jag uppfattade var ett genuint samhällsengagemang från ägare, medarbetare och ledning.

Under cirka en timmes tid samtalade vi om olika utmaningar kring psykisk hälsa, och inte minst situationen för ungdomar. Två teman dominerade. Det första var skolan. Hur skapar vi en inkluderande skolmiljö, där eleverna får verktygen för att må bra både fysiskt och psykiskt, kombinerat med höga (positiva) förväntningar? Det andra var hur digitala verktyg kan bidra till att underlätta för behandling, men också att tidigare uppmärksamma psykisk ohälsa.

Som vid alla intervjuer bad jag om tre konkreta råd:

  • Arbeta med skolans kultur och följ elevernas mående
  • Stimulera utbildning kring fungerande metoder
  • Våga ta tillvara digitala verktyg

Som ett konkret verktyg för att arbeta med skolans kultur nämndes School-wide Positive Behaviour Support, eller på svenska Skolövergripande Beteendestöd. SWPBS är ett evidensbaserat arbetssätt utvecklat i USA där skolan strukturerat arbetar med social färdighetsträning, positiv feedback och tydlighet när det gäller förväntade beteenden kombinerat med elev- och situationsspecifika insatser för att skapa trygghet, ordning och arbetsro i skolan.

Utvärderingarna i USA och Canada visar att metoden bland annat leder till förbättrad social kompetens bland eleverna, ökad upplevelse av säkerhet och trygghet på skolan, ökad akademisk måluppfyllelse samt ökat välbefinnande och minskad stress bland skolpersonal. Även i Norge används metoden (kallad PALS), anpassad efter norska förutsättningar, på cirka 250 skolor med goda resultat. En viktig faktor som de norska utvärderarna pekar på är att man såg en högre grad av inkludering av elever i behov av stöd.

SWPBS/PALS är ett program/metod som kräver att hela skolan och all personal arbetar efter samma arbetssätt. Programmet är också relativt dyrt och arbetskrävande i implementeringen, men verkar ge goda resultat. Det finns också många kommuner och skolor runt om i landet som valt andra metoder, även dessa framgångsrika. Frågan blir ju således, om vi inte kan eller vill implementera metoden fullt ut – vilka delar av metoden kan ge svar på hur skolan eller lärare kan jobba mer inkluderande?

Nyckeln verkar vara att all personal som möter eleverna har ett och samma förhållningssätt, där de positiva beteendena förstärks genom feedback. Där det finns en tydlig förväntan på lärare och elever hur de ska bete sig mot varandra, och eleverna får hjälp att träna sina sociala färdigheter tillsammans med de akademiska. Har rektorer och lärare redskap för detta? Hur ger vi dem det? Tål att funderas vidare på!

Ett av mina första besök på min/vår resa runt om i länet var på Studenthälsan på Linköpings universitet. Där träffade jag två av medarbetarna som, med olika utgångspunkter, jobbar med frågor kring studenternas sociala situation och den psykiska ohälsan.

Förutom att de gav en mycket bra bild över Studenthälsan och arbetet som görs där, så var det en intressant diskussion kring orsakerna till psykisk ohälsa, och vad som både universitetet och samhället i övrigt gör och kan göra för att främja en god psykisk hälsa hos ungdomar och studenter.

Universitet gör studentundersökningar ungefär vartannat år. I undersökningen får studenterna bland annat svara på om de har upplevt negativ stress i sådan som omfattning att det påverkar studierna, och om de upplever att de har någon form av psykisk ohälsa. Från 2010 till 2017 ökade andelen som upplever negativ stress från 32 till 45 % och andelen med upplevd psykisk ohälsa från 11 till 22 %. Studenthälsan upplever även en ökad efterfrågan på deras tjänster.

När det gäller orsaker till ökningen, med all respekt för att det är en komplex fråga med olika samverkande faktorer, lyftes framförallt ett antal samhällstrender. Till dessa hör en ökad prestationsångest (som kan bero på en dålig skolerfarenhet), upplevelsen av att fler ungdomar går direkt från gymnasiet till universitet och inte alltid är förberedda för den förändringen det innebär, och inte minst den ökade konkurrensen i arbetslivet.

Vi diskuterade även behovet av en sammanhållen vårdkedja för ungdomar med psykisk ohälsa, hur rustade lärare är för att möta ungdomar med psykisk ohälsa, sambandet mellan missbruk och psykisk ohälsa, sömnens betydelse, föräldrarnas roll och tillgången till psykoterapi.

Några av de konkreta råden jag fick med mig från samtalet var:

  • Se över gymnasiets struktur och betygssystem så att det finns möjlighet att stanna upp och återhämta sig för att inte alltid behöva prestera på topp
  • Öka tillgången till samtalsterapi för ungdomar (och alla andra), så att det också blir jämlikt över hela landet
  • Förutsättningar för lärarna att göra ett bra jobb måste vara prioriterat

Tack Studenthälsan för ett intressant besök!

Nu har vi varit igång snart en vecka med studiebesök och samtal. Vi har hunnit med allt ifrån Studenthälsan och Vårdförbundet till anhörigperspektivet. Resan fortsätter och jag kommer snart att börja att berätta om besöken här på bloggen. Innan dess ska vi ta och fortsätta på det förra inlägget. Vad säger egentligen forskningen om orsakerna bakom ökningen av den psykiska ohälsan hos unga?

Vetenskapens värld (SVT) gjorde i slutet av april ett program på just det temat. Ingången var en studie gjord i USA om kopplingen mellan psykisk ohälsa och sociala medier. De forskare som var med hade en i stort sett gemensam uppfattning – det finns ett samband mellan sociala media och psykisk ohälsa – men drog olika slutsatser om vilket sambandet är. Den ena gruppen forskare menar att sociala media bidrar till en ökad stress och påfrestning hos unga, den andra gruppen menar att det kan vara så att de som har psykisk ohälsa i större utsträckning söker sig till sociala media för att hitta hjälp (och en del får också det), alltså ett omvänt samband. Slutsatsen är således att sociala media både kan vara en katalysator för psykisk ohälsa, och en hjälp.

Flera studier har också tittat på sömnens betydelse, bland annat ”Unga in i Norden – psykisk hälsa, arbete, utbildning” från Nordisk Välfärdscenter. Det är dock inte så lätt att se om den psykiska ohälsan leder till sömnbesvär, eller om sömnbesvären leder till psykisk ohälsa.

Men vad finns det då mer för faktorer? I slutet av april i år släppte Folkhälsomyndigheten rapporten ”Därför ökar psykisk ohälsa bland unga” . Författarna har undersökt ett antal olika samhällsfenomen men konstaterar att deras bedömning är att ökningen i första hand kan kopplas till förändringar inom skolan och arbetsmarknaden. Så här skriver de:

”Folkhälsomyndighetens sammanställning av den vetenskapliga litteraturen indikerar ett samband mellan låga skolprestationer och ökad risk för psykisk ohälsa i form av internaliserande problem bland unga. Vidare visar våra analyser av Skolbarns hälsovanor att det finns ett samband mellan att vara stressad av skolarbetet och att ha psykosomatiska symtom. Under perioden 1995–2012 försämrades skolprestationerna bland högstadieelever. De sjunkande skolprestationerna och den utbredda skolstressen kan ses som indikatorer på̊ att skolan som helhet fungerar sämre. Sammanfattningsvis har brister i skolans funktion troligen bidragit till ökningen av psykosomatiska symtom bland barn och unga.

De högre kompetenskraven och ungas mer osäkra villkor på̊ arbetsmarknaden kan också̊ ha påverkat de yngre, genom större press på̊ goda skolresultat och medvetenhet om ökad konkurrens om utbildningsplatser och arbete. ”

Under de senaste åren har Karolinska institutet, Stockholms universitet och Uppsala universitet i en gemensam studie, Kupolstudien, även tittat på hur skolmiljön påverkar den psykiska hälsan. Kupolstudien har genom en bred enkätstudie följt utvecklingen under flera år, och har precis börjat publicera sina resultat. Forskningsgruppen ser att det finns en koppling mellan skolans kultur, skolkning och mobbing – båda de senare har ett konstaterat samband med psykisk ohälsa. De konstaterar dock att det faktum att ett barn har höga förväntningar på sin skolprestation i sig inte har något märkbart samband med psykisk ohälsa – de barn som hade höga förväntningar i starten av åk 7 hade till och med en något lägre risk för psykisk ohälsa.

Vad tar vi då med oss i den fortsatta Regionresan? Jo, följande frågor:

  • Hur säkerställer vi att ungdomar kan hantera sociala medier och såväl de risker och möjligheter som de innebär?
  • Hur får vi våra ungdomar att sova bättre?
  • Hur skapar vi en positiv skolkultur, där höga förväntningar kombineras med rätt stöd för den som inte lyckas leva upp till dessa?
  • Hur kan vi ge ungdomar den trygghet som krävs kring det kommande arbetslivet?

Tre elever per gymnasieklass med psykisk ohälsa? Ja, så ser det ut. För unga kvinnor ser läget ännu dystrare ut, 15 % av unga kvinnor mellan 18-24 har sökt vård hos sluten- eller öppenpsykiatrin, eller fått läkemedel utskrivet. Bland unga män och pojkar syns den kraftigaste ökningen hos yngre pojkar, och det finns en tendens att det kan bero på samband med neuropsykiatriska diagnoser. Vi tar en titt på aktuell statistik från Socialstyrelsen!

De senaste veckorna har jag och (i begränsad mån) Astrid ägnat åt boka in intervjuer och studiebesök med de vi vill träffa under vår resa. Inför det har vi också tagit del av de kunskapsöversikter och forskning som redan finns inom ramen för våra tre teman. Inför att vi tar oss an besök och studiebesök på respektive område här på bloggen, tänkte jag på vart och ett av temana försöka ge dig som läsare en liten snabb överblick av detta.

Det finns förstås en hel del skrivit om psykisk ohälsa, och för att begränsa oss lite så har jag i första hand tittat på det som är utgivet av statliga myndigheter, universitet och forskningsråd. Om det är enskilda artiklar eller avhandlingar som är särskilt intressanta så får de egna inlägg – och jag ska försöka vara tydlig med det så att det går att värdera även för dig som läsare hur starka slutsatser det går att dra. Till forskningsartiklar, rapporter osv. kommer jag alltid att ange källor, så du som läsare kan läsa vidare – fördjupa dig.

Psykisk ohälsa bland unga

Det första temat som jag och Astrid ägnar oss åt blir psykisk ohälsa bland barn och unga. När jag påbörjade den här resan var min bild att den psykiska ohälsan bland barn och unga, särskilt yngre vuxna, var ett allt större problem. Jag hade också fått uppfattningen via medierapportering och andra kanaler att ökningen bland tjejer var störst. Den första uppgiften var därför att ta reda på om det stämmer.

I december 2017 släppte Socialstyrelsen en rapport om utveckling av den psykiska ohälsa hos unga mellan fram till och med 2016. Socialstyrelsen har genom att titta på hur många barn och ungdomar som har vårdats för psykisk ohälsa inom slutenvård, specialiserad öppenvård eller fått ett läkemedel för en sådan åkomma utskriven kunnat göra en statistisk bedömning om hur den psykiska ohälsan utvecklar sig över tid. Som psykisk ohälsa definieras i rapporten bekräftade sjukdomstillstånd och syndrom där depression och ångest är det absolut mest förekommande.

IMG_0001

Socialstyrelsens sammanställning visar att de senaste tio åren har den psykiska ohälsan, så som den definieras i rapporten, ökat kraftigt. 2016 är siffran ca 10 % totalt, det vill säga tre barn i en gymnasieklass med 30 elever. Bland unga kvinnor (18-24) är siffran högst, där är den ca 15%. I alla åldrar i båda könen ökar förekomsten. När det gäller pojkar/unga män ser vi dock att glappet mellan äldre och yngre nu stängts och allt fler yngre pojkar söker hjälp på grund av psykisk ohälsa.

Socialstyrelsen drar i sin rapport ytterligare några viktiga slutsatser. Det ena handlar om sambandet mellan psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser.

IMG_0002

Antalet barn och unga som har både psykisk ohälsa och en neuropsykiatrisk diagnos ökar kraftig, kraftigare än sett till samma grupper utan diagnos. Det beror i viss grad, menar Socialstyrelsen, på att sjukvården har mer kunskap och medvetenhet om neuropsykiatriska diagnoser än tidigare, men de menar att det också finns andra faktorer som talar för att ökningen faktiskt är en ökning av framförallt ångest och depression. Den stora ökningen hos yngre pojkar sammanfaller i stor grad med den ökning vi ser i populationen i sin helhet.

Socialstyrelsens rapport beskriver också lite mer, med hjälp av statistik från dödsorsaksregister och utbildningsregister, vad effekterna av tidig psykisk ohälsa kan bli – i form av ökad suicidrisk och en ökad sannolikhet att inte fullfölja utbildning.

Socialstyrelsens rapport är inte fullständig, i och med att den enbart ser till sjukvårdskontakter. Vi ska titta på vidare på vad forskningen säger om mörkertal och orsaker – men det här får räcka för nu.

Rapporten i sin helhet hittar du på Socialstyrelsens hemsida: Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna – till och med 2016.

styckaEn kunskapsresa om Psykisk ohälsa. Du tänker säkert på samma fråga som jag. Varför just psykisk ohälsa? Det är vad det här inlägget kommer att handla om – mina motiv till att fördjupa mig i det här ämnet.

Jag tror vi alla känner någon eller flera i vår bekantskapskrets som har eller har haft någon form av psykisk ohälsa – många känner till eller känner någon som det har gått så långt som att de tar sitt eget liv. Jag är själv en av dem som ”drabbats” av psykisk ohälsa. Likt många andra berättelser, så handlar min om övergången från ungdomstiden till vuxentiden, och den första riktiga bekantskapen med misslyckandet.

För mig tog det formen av en depression, som ledde till att jag isolerade mig, och till och med ”rymde” från mitt eget liv och min familj. Det höll inte så länge, och tack vare mycket stöd från familj, vänner och viss professionell hjälp lyckades jag hitta tillbaka till mig själv. Det finns dock många som inte har det skyddsnätet, eller som inte orkar ta hjälp. För en av mina nära släktingar slutade livet i tonåren i mötet med ett tåg.

Vi möts ofta av nyheter om att den psykiska ohälsan ökar. En oroväckande utveckling. Den psykiska ohälsan leder inte bara till att vi mister människor före sin tid, den leder till stort mänskligt lidande, förlust av utvecklingspotential och som alla folkhälsoproblem att det drar samhällsresurser som vi skulle behöva till annat.

För mig som drivs av att faktiskt göra skillnad, realpolitiker ut i fingerspetsarna, reser sig ett antal frågor när jag följer utvecklingen. Vad är psykisk ohälsa? Stämmer det att det ökar och i så fall vad är det som ökar? Vilka är orsakerna till utvecklingen vi ser? Men framförallt, vad kan jag – och i förlängningen de politiska sammanhang jag verkar i – göra för skillnad, både för att möta de som redan har psykisk ohälsa, men framförallt för att få färre att faktiskt hamna där.

Många frågor och ett brett område. Ett känt ordspråk lyder ju – den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Därför väljer att angripa frågan utifrån tre olika teman:

  • Barn och unga
  • Äldre
  • Psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Fokus kommer vara på det lokala perspektivet, eftersom det är framförallt där jag verkar och kan göra skillnad – men de slutsatser jag kommer till hoppas jag kan vara användbara i ett större perspektiv. Så styckar vi den här elefanten.

jane_goodall

Du kan inte ta dig igenom en endaste dag utan att påverka världen runt omkring dig. Vad du gör har betydelse, och du måste bestämma dig för vilken förändring du vill se.” – fritt översatt från Dr Jane Goodall.

Valår igen – alltid lika spännande för oss som är intresserade av samhällsutvecklingen! Valåret innebär högsäsong för politiska partier och företrädare, intresseorganisationer, företag och många andra som vill göra opinion för sin hjärtefråga och få så stort genomslag som möjligt. De senaste valrörelserna har jag varit mitt i smeten som kommunalrådskandidat och kommunalt förtroendevald – mycket har handlat om de dagsaktuella kommunala frågorna.

De senaste åren har jag kunnat, som tjänsteman i partiet på riksnivå och utan några politiska förtroendeuppdrag, ha möjligheten att se det hela lite från sidan.  I höstens val kandiderar jag till regionfullmäktige, där jag är första namn på valsedeln i min valkrets (Kinda-Söderköping-Valdemarsvik-Åtvidaberg). Jag finns även med på valsedeln till kommunfullmäktige i Valdemarsvik och till riksdagen.

Under våren har jag därför funderat mycket och länge på vad jag som förtroendevald och kandidat vill lägga min tid på. Min utgångspunkt har varit dels att försöka lyfta lite över den dagsaktuella politiken, i och med att jag inte är med i det flödet på samma sätt som tidigare – men ändå hitta en fråga där jag vill och kan göra skillnad. Jag landade till slut på en fråga som är en av min generations stora folkhälsoproblem. Den psykiska ohälsan.

De månader som återstår till valet ska jag därför ägna min lediga tid till att fokusera på det temat. Jag vill intervjua de som jobbar med frågan på olika sätt. Jag vill träffa de som drabbats av eller lever med psykisk ohälsa. Frågan jag vill ställa är enkel: Vad kan och bör jag som region- och kommunpolitiker göra åt detta? Min kunskapsresa kommer ni kunna följa här på bloggen, Instagram och Facebook.

På resan har jag förutom om er som följare även ytterligare en följeslagare. Min dotter Astrid. Ett självklart perspektiv i arbetet med det här projektet är vad vi kan göra för att kommande generationer ska få bättre förutsättningar för god hälsa, men hon kommer också vara med oss fysiskt på resan – då jag är föräldraledig på deltid. Välkommen att följa min och Astrids resa mot regionen.